Jag har tränat Gubben mycket i korallen med löslongering, han har gjort fina framsteg, från att vilja komma in till mig i mitten HELA tiden till att skritta och trava på spåret utan att jag behöver gå med det minsta, jag behöver bara stå i mitten. Naturligtvis provar han ibland att öka till trav från skritt (eller tvärtom) och testar att byta håll ibland, men på det hela taget så tycker jag att han gör ett fantastiskt jobb. Senaste passet så travade han självständigt ca sju varv utan att jag behövde gör någonting, jag stod och tog kort på honom i mitten. Jag tycker det är viktigt att de får tänka själva, utan att jag ska behöva tjata eller påminna vad uppgiften är. Har jag sagt TRAV så är det just trav som gills tills att jag säger någonting annat. Däremellan så ska jag inte behöva säga eller göra någonting, skulle han däremot bryta av till skritt så påminner jag honom när han väl brutit av att det var trav det handlade om. Läste om denna metod i ett Lucky Rider nummer, och trodde först inte att det skulle fungera, men det gjorde det verkligen! Det får hästarna att tänka själva, tycker jag i alla fall!
Här är en bild på Gubben när han jobbar på i trav i korallen:
 |
| Gubben i korallen |
Klara måste gå ner i vikt och komma lite i form, hon har lagt på sig bra under en tid och det har varit svårt att träna henne riktigt. Men nu har vi ställt så det är perfekt i sommarhagen, de har begränsad tillgång till bete, alltså en stor del som redan är kraftigt nerbetad och fin (fantastiskt jobb hästar gör med marker som varit fulla av tistel och brännässlor innan, ser ut som en park nu med bara fingräs!) sedan kan vi stänga ut eftersom så de får tillgång till nytt bete. Men nu har vi koll så att hon inte äter ihjäl sig eller får fång. Gubben däremot kan ju gå på vilket bete som helst, men får så lov att följa damens pipa.
Vi har kommit igång bra med Klaras träning också, fått in det mycket bättre i vardagen. Både jag och Kalle jobbar sjukt mycket och konstiga tider, men nu har vi hittat ett mönster så att hästarna får sin träning nära nog varje dag, även om så bara en kvart vissa dagar. Det känns bra. Klara longeras, tömkörs och blir riden på. Ska snart börja med uteritter på båda tillsammans, det känns spännande! Då får man se om det blir brallning eller inte. Men det ska nog gå bra, jag har ju ridit ut på Klara förut med Kalles mamma och hennes häst (även om Kalle gick med då, men han höll inte i Klara eller ens gick bredvid).
 |
| Klara, Sandra och Gubben |
Men det bästa sommaren har att erbjuda är nattritter. Jag slutade jobbet halv tio igår kväll och skyndade mig hem för att ta en långtur med Gubben, jag hade längtat efter det hela dagen! Det var ett tag sedan vi var ute själva så jag räknade nästan med att han skulle bråka en del, men det gjorde han inte! Vi travade iväg i sommarkvällen och han kändes bara pigg och glad att komma iväg! Vi stötta nästan ihop med ett rådjur som stod i dikeskanten, han hoppade till men sedan fortsatte han bara, tur han inte är rädd för dom - för det kryllar av dem på den här ön! Sedan red vi ut på den asfalterade landsvägen och tränade lite trafikvett. Det kom kanske tre bilar så det blev lagom träning. Gubben är inte alls rädd för trafik, men kan ibland ställa rumpan mitt i vägen om han hittar något intressant i diket, vilket känns lite väl spännande för min del. Men han gjorde bra ifrån sig. När den första bilen kom så hade vi tillfälle att rida in på en grusväg intill. När andra bilen kom så gick han så fint på bara och brydde sig inte om nått och när den tredje bilen kom så hade jag hoppat av för att ta en bild på solnedgången så då stod han still.
Efter det red vi förbi ett sommarbete med ston och föl, Gubben älskar att titta på andra hästar, han gnäggar aldrig och brukar inte bli stressad, utan han ställer sig och tittar på dem. Sedan bar det uppför en brant asfalterad backe och mitt i den ca 1 km långa backen så mötte han sin värsta fiende! Såna varningsskyltar vid vägarbete. De som är röd och gulrandiga. Det är något med dom som han verkligen inte gillar. Han tvärnitade och backade ner rumpan i diket. Jag bad han gå upp på vägen igen, vilket han gjorde, sedan dansade han runt en stund och stirrade ut skylten och då bestämde jag mig för att sitta av och gå med honom fram till skylten, han var skeptisk och ville inte komma närmare än en meter med ens mulen. Sedan satt jag upp igen och så red vi den korta biten som var kvar hem.
Jag kände mig så nöjd med ritten. Han ropade bara efter Klara en gång i början och även om jag hörde henne gnägga några gånger när vi närmade oss gården igen så stressade han inte upp sig och brydde sig inte heller om att svara, jag tror faktiskt att han uppskattar att komma ut på tumanhand någon gång då och då!
Idag är en ny dag och det är en sån härlig värme i luften trots att det är rätt mulet, men idag får Gubben nöja sig med ett pass i korallen!
Kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar